♥ Penispasta ♥

Ska jag våga hoppa och lita på en mjuk landning? Eller ska jag fega ur och gå bakåt istället... gömma mig och låta det gå förbi mig? Det jag är rädd för är smällen. Tänk om jag hoppar och jag landar hårt, gör illa mig. Samtidigt är det den hårda smällen man lär sig något av. Det är jobbigt ibland att vara människa, med allt var det innebär. Ibland drömmer jag om att vara en blomma, ett stort ståtligt träd eller någon annan växt som bara gillar läget. Inte behöva fundera så mycket... Go with the flow...
Att bli sårad är nog den största skräck människor har, att bli lämnad ensam, känna sig liten och obetydlig. Det är den största rädslan här i livet, men samtidigt en viktig del. Om man inte vågar att kasta sig ut på okänd mark, hur ska man då kunna finna det man söker? Man kan inte stå i samma ruta och tro att livet kommer till en, man måste aktivit leta, hitta och leva livet. Våga ta steget ut ur rutan, känna vinden i håret och våga bli rädd!
Rädsla är inte farligt utan en del av livet! Det är okej att vara skräckslagen för nästa steg, känna sig förvirrad och vilsen.. man får helt enkelt lita på att man hittar rätt stig så småningom men att man nu behöver vara lite vilsen, under tiden kanske man hittar en vackrare, bättre och tryggare stig att gå på ett tag.
Om man inte vågar hoppa vinnar man heller inget. Om man fegar ut så får man inte ut allt av livet. Om du nöjer dig med att gå omkring i din trygga ruta vad är det då du får ut av livet? Kan du då ligga på dödsbädden och stolt säga "Jag har levt mitt liv fullt ut!" Nej.
Jag vill som gammal känna att jag vågade leva livet trots all smärta och vilsenhet. För jag vågade leva livet fullt ut, ta emot alla känslor och låta mig känna på riktigt utan att vara rädd!
Jag ska hoppa och hoppas på en mjuk landning, om jag gör mig illa har jag lärt mig det inför nästa hopp, då jag sätter på mig hjälm.