♥ Penispasta ♥

...Och nej jag menar inte att jag klippt av mig brösten, utan mitt hår! Okej inte allt men jag har axellångt hår nu för första gången på över 10 år! Jag har alltid haft långt hår, "Sandra med det långa håret" har alltid varit förknippat med mig.
När jag var i Norge förra året under hösten klippte jag för första gången mer än bara topparna, hela två decimeter blev det och väldigt uppklippt. Jag blev då väldigt nöjd men det var fortfarande långt. Nu i mars klippte jag mig igen men behöll längden men i förrgår bestämde jag mig för att dra på stort och så blev det axellångt lite rockigt uppklippt. Första intrycket blev positivt, hela första dagen kändes det jättebra men sen imorse efter att jag duschade fick jag panik, var fan är mitt hår? Vad i hela världen har jag gjort? Hela min kvinnlighet är borta, dock är frisyren snygg i sig men på mig? Har jag blivit Sandra med det korta håret? Men och andra sidan var det dags att våga lite. Jag är för feg för förändringar så samtidigt känns det som om jag rivit någon sorts mur jag haft runt min trygghet, min konservativa sida.
För visst sitter inte kvinnligheten i håret, brösten, läpparna eller något annat ytligt, det sitter i dig själv... eller? 
En kvinna som får bröstcancer och får operera bort sitt bröst och går även på cellgifter vilket leder till att hon tappar håret, är inte hon fortfarande kvinna?
Självklart är hon det och om hon dessutom övervinner sjukdomer och lyckas ta sig igenom den är hon dessutom en otroligt stark kvinna, kvinnligheten sitter inte i kroppsdelarna, det sitter i ditt huvud. Vad säger du om det?