Alla mina stalkers...
Jaha då har påsken varit här, lämnat ägg och mängder av godis, fjädrar i skönaste gula nyansen och fågelkvitter. Påsk är en fin tid då våren äntligen spricker fram, då små knoppar vill känna hur livet smakar. Underbart med vår! Jag känner mig nykär när jag promenerar på asfalten med en bris i håret och solen i nacken. :)
Men jag jobbar nu och har jobbat hela denna påsk vilket har varit mindre kul, det har verkligen inte funnits något att göra... Vem shoppar under påskhelgen och dessutom när det är lågkonjunktur???
Hmm det känns som om allt jag skriver blir för personligt på något sätt... jag är väl orolig för stalkers.. nä men jag har faktiskt tre.. nä fyra stalkers!!! Och för er som inte kan engelska betyder det förföljare rent översatt. En man som bor i Västra Skogen, han är i 25-30-årsåldern, sandrefärgat hår, ögon lite isär, ca 180cm, normalbyggd, bär på en 80-talsbag på ryggen, turkos och rosa. Det var i början av mars när jag var på väg hem och jag står i rulltrappan på väg ner mot blåa linjen då en man knackar på min rygg och ger mig en komplimang för mina röda skinnstövlar. Jag tackar för komplimangen och kommenterar ovanligheten med att främmande människor ger varandra komplimanger bara sådär, men att man ofta kan tänka saker om andra människor men undviker att säga något eftersom man inte vill riskera att det blir feltolkat. Han hoppade sedan in i sitt tåg. Två veckor senare exakt på samma ställe knackar han mig på ryggen igen, då jag är djupts insjunken i min otroligt braiga bok.
"Vad handlar boken om?" frågar han. Jag tittar upp och ser att det är mannen som kommenterade mina stövlar för två veckor sedan.
"Röda skinnstövlar" säger jag med ett leende men han ser bara frågande ut på mig.
"Jaså du minns inte mig?" frågar jag.
"Har vi träffats förr?"
Jag började undra vem den här lilla pricken var som tydligen inte kom ihåg mig... jag berättade lite kort om vad boken handlade om sen så visade jag tydligt att jag ville återgå till läsningen men han sket i det... han babblade på som om vi vore bästisar. Han berättar om sin jobb som lärarvikrie och att han hellre skulle vilja jobba i ett labratorium. Sen frågar han mig hur lång jag är "nej vänta låt mig gissa... du är 160... nä 163?" Vem var den här snubben som visste exakt hur lång jag är???? Sen frågade han vad jag jobbade med, jag berättade kort att jag säljer kläder och då ser han på mig och säger "men det är inte din passion, din passion är lite mer teatralisk.. eller har jag fel?" Jag började vid det här laget verkligen undra vem den här snubben är som vet var min passion är och dessutom min exakta längd...
Vi sitter på en bänk och väntar på tåget då han tar min hand och frågar vad jag heter, jag blir lite överraskad men svarar.
"Tror du Sandra att det här är meningen? Först så möter jag dig, kommenterar dina skor sen är vi här idag och jag kommenterar din bok... tänk om det är ödet?"
"Hur menar du nu?" Trots att jag förstod vad han menade ville jag att han pratade klar språk så att det inte skulle finnas några missförstånd.
"Tror du att det är meningen att vi ska ses igen?"
"Ja vi bor ju på samma linje så det lär vi ju göra någon gång, och å kanske du kommenterar mitt paraply" sa jag med glimten i ögat men han blev helt allvarlig.
"Vill du aktivt träffa mig igen?"
"Nej det är nog ingen bra idé, dessutom tror jag inte min sambo skulle uppskatta det"
Han släppte min hand och ställde sig upp.
"Trevligt att träffa dig Sandra. Vi kommer att ses igen"
Sen gick han iväg.... skum kille. Efter den händelsen har jag sett mig en gång extra över axeln.
De andra tre är en kille som jobbar i samma centrum som jag och han tycker jag är hans bästa tjejkompis trots att jag inte ens vet vad han heter... jo nu vet jag det. Han gick i min skola på högstadiet och var då ganska ensam men hade koll på mig av någon anledning. Han kommer ibland in på mitt jobb för att hälsa på mig, han ger mig bamsekramar och är överlycklig över att få prata. Han är mest ensam och jag är för snäll för att säga något.
Sen är det en kille som jag träffar någon gång per år, ute på gatan eller i något köpcentrum. Han vet vad jag heter, vad jag bor och jag vet fortfarande inte vem den här snubben är överhuvudtaget.
Sen har vi en liten tös på 15 år, hon är ganska mobbad i sin skola och har fattat tycke om mig. Hon kan komma in till jobbet och bara stå och titta på mig.
Ja det är mina söta filurer som av någon anledning tycker om mig trots att jag inte ens vet namnen på dom.
Sorgligt nog....
Men jag jobbar nu och har jobbat hela denna påsk vilket har varit mindre kul, det har verkligen inte funnits något att göra... Vem shoppar under påskhelgen och dessutom när det är lågkonjunktur???
Hmm det känns som om allt jag skriver blir för personligt på något sätt... jag är väl orolig för stalkers.. nä men jag har faktiskt tre.. nä fyra stalkers!!! Och för er som inte kan engelska betyder det förföljare rent översatt. En man som bor i Västra Skogen, han är i 25-30-årsåldern, sandrefärgat hår, ögon lite isär, ca 180cm, normalbyggd, bär på en 80-talsbag på ryggen, turkos och rosa. Det var i början av mars när jag var på väg hem och jag står i rulltrappan på väg ner mot blåa linjen då en man knackar på min rygg och ger mig en komplimang för mina röda skinnstövlar. Jag tackar för komplimangen och kommenterar ovanligheten med att främmande människor ger varandra komplimanger bara sådär, men att man ofta kan tänka saker om andra människor men undviker att säga något eftersom man inte vill riskera att det blir feltolkat. Han hoppade sedan in i sitt tåg. Två veckor senare exakt på samma ställe knackar han mig på ryggen igen, då jag är djupts insjunken i min otroligt braiga bok.
"Vad handlar boken om?" frågar han. Jag tittar upp och ser att det är mannen som kommenterade mina stövlar för två veckor sedan.
"Röda skinnstövlar" säger jag med ett leende men han ser bara frågande ut på mig.
"Jaså du minns inte mig?" frågar jag.
"Har vi träffats förr?"
Jag började undra vem den här lilla pricken var som tydligen inte kom ihåg mig... jag berättade lite kort om vad boken handlade om sen så visade jag tydligt att jag ville återgå till läsningen men han sket i det... han babblade på som om vi vore bästisar. Han berättar om sin jobb som lärarvikrie och att han hellre skulle vilja jobba i ett labratorium. Sen frågar han mig hur lång jag är "nej vänta låt mig gissa... du är 160... nä 163?" Vem var den här snubben som visste exakt hur lång jag är???? Sen frågade han vad jag jobbade med, jag berättade kort att jag säljer kläder och då ser han på mig och säger "men det är inte din passion, din passion är lite mer teatralisk.. eller har jag fel?" Jag började vid det här laget verkligen undra vem den här snubben är som vet var min passion är och dessutom min exakta längd...
Vi sitter på en bänk och väntar på tåget då han tar min hand och frågar vad jag heter, jag blir lite överraskad men svarar.
"Tror du Sandra att det här är meningen? Först så möter jag dig, kommenterar dina skor sen är vi här idag och jag kommenterar din bok... tänk om det är ödet?"
"Hur menar du nu?" Trots att jag förstod vad han menade ville jag att han pratade klar språk så att det inte skulle finnas några missförstånd.
"Tror du att det är meningen att vi ska ses igen?"
"Ja vi bor ju på samma linje så det lär vi ju göra någon gång, och å kanske du kommenterar mitt paraply" sa jag med glimten i ögat men han blev helt allvarlig.
"Vill du aktivt träffa mig igen?"
"Nej det är nog ingen bra idé, dessutom tror jag inte min sambo skulle uppskatta det"
Han släppte min hand och ställde sig upp.
"Trevligt att träffa dig Sandra. Vi kommer att ses igen"
Sen gick han iväg.... skum kille. Efter den händelsen har jag sett mig en gång extra över axeln.
De andra tre är en kille som jobbar i samma centrum som jag och han tycker jag är hans bästa tjejkompis trots att jag inte ens vet vad han heter... jo nu vet jag det. Han gick i min skola på högstadiet och var då ganska ensam men hade koll på mig av någon anledning. Han kommer ibland in på mitt jobb för att hälsa på mig, han ger mig bamsekramar och är överlycklig över att få prata. Han är mest ensam och jag är för snäll för att säga något.
Sen är det en kille som jag träffar någon gång per år, ute på gatan eller i något köpcentrum. Han vet vad jag heter, vad jag bor och jag vet fortfarande inte vem den här snubben är överhuvudtaget.
Sen har vi en liten tös på 15 år, hon är ganska mobbad i sin skola och har fattat tycke om mig. Hon kan komma in till jobbet och bara stå och titta på mig.
Ja det är mina söta filurer som av någon anledning tycker om mig trots att jag inte ens vet namnen på dom.
Sorgligt nog....
Kommentarer
Trackback
